Till att börja med så fick jag inte det minsta ont i vaderna av Äspöloppet, dvs vadhärdningsprojektet lönade sig verkligen! Mjölksyran och krampen blev det som begränsade över konditionen (som jag förutsett) men smärtan kom främst från ryggen, mycket överraskande! Detta gav dock en insikt i varför Russian Step Ups är bra för backlöpning, de tog en del på ryggen, speciellt när man blev trött och tippade framåt. Det var detta som gjorde att jag kom så hemskt långt bakom Sven, Erik och Jon, varje steg blev till en pina för ländryggen efter halva loppet. Jag funderade faktiskt på att springa bakåt ett tag. Det var dessutom inte bara själva krampandet som var problemet, jag har haft träningsvärk i ryggen sedan dess, så det är uppenbarligen något som inte står rätt till. Antagligen är det för korta höftböjare och / eller för svag framsida på bålen som är boven. Detta kommer jag behöva jobba med!

Även om jag gillade Äspö-Simons recension av vår insats i Äspöloppet (trots om vi bara bad om resultaten) så kunde jag inte låta bli sammanfatta lite ytterligare. Helgen var väldigt rolig och givande!

Varför gjorde jag det här? Den här hösten har jag tävlat 3 gånger vilket är mer än på flera år och helt självvalt till skillnad från “tävlingarna” i våras, dvs tester för brandmannajobb. Jag upplevde då och tidigare att det var svårt att tända till och ladda inför tester/tävlingar som man vet ska komma, då jag faktiskt har ganska lätt att tända till och prestera när det händer något oförutsett eller oplanerat.

Syftet med höstens tävlingar har främst varit att bli bättre på att förbereda sig veckor inför specifik tävlingsdag, inte bli så nervös och uppskruvad veckan innan tävlingsdagen och att ladda bättre under själva tävlingsdagen. Specifikt syfte med Äspöloppet var att jag behövde ett startskott för löpningen, mer om det längre ned.

11:22 min på 3 km löpning från början av juni 2009. Sedan dess har jag blivit rejält mycket mer all-round, ffa starkare men sämre på distansen.

Först och främst så har det gått alldeles utmärkt att följa en programmering som flera veckor innan bygger upp tåligheten inför skitdryg belastning, både fysiskt, mentalt och tekniskt. Tex har det varit ganska lätt att motivera sig att träna och lägga ner extratiden på dagens 2a eller 3e pass om man vet att “det och det datumet måste jag förbereda mig för” och/eller “om jag inte gör det kommer veckan efter blir jäkligt jobbig”. Att tokköra flera pass om dagen borde ingen göra om man inte har specifika mål med den extra träningsvolym det ger. Precis som att den som inte ska tävla/prestera extra bra något speciellt datum inte borde periodisera sin träning allt för mycket. Nervositeten för veckan innan tävlingsdag har blivit mindre och mindre oavsett om man visste vad som skulle komma eller inte. Innan Äspöloppet var jag oförskämt oberörd tills alldeles 1-1.5 h innan startskottet, då jag började med förberedelserna. Det har funkat perfekt, även om mindre nervositet gjorde att jag tog lite mindre allvarligt på kost och dygnsrytm veckan innan, men det är inte alltid man kan påverka det som man vill så det gör inte så mycket.

Resultatet med höstens experiment har alltså varit väldigt lyckat! Men vill/ska jag verkligen träna så här? De senaste dagarna har jag klivit ett steg tillbaka och funderat över framtidens träning, hann ju inte med det efter CrossFit SM.

Kort sagt: Nej, upplägget för min träning borde inte vara så här.

Att träna inför tävling eller med ett specifikt (och smalt) mål har varit bra att få känna på, det är inget jag ångrar och syftet är uppfyllt. Detta pecis som när jag testade en benböjs-cykel med Catalyst i somras så är det medvetet placerat på året iom att väldigt få brandmannatester görs mellan maj-dec.

Resultatet av benböjscykeln: stronger!

Och vad spelar det för roll? Jo, när det gäller brandmannatesterna så blir man ofta kallad tätt inpå testerna och får därför svårt att förbereda sig sig på samma sätt som jag gjort den här hösten. Dessutom kan flera tester hamna inom samma period. Dvs jag måste återigen gå tillbaka till rötterna som jag tränade innan år 2010 och ha en högre lägsta nivå hela tiden snarare än att försöka toppa högsta nivån till specifika datum. Dvs träna på och långsamt öka prestationsförmågan utan för stora toppar och dalar.

Nu ska man skilja på HUR jag tränar (dvs antal pass, volym, intensitet) mot VAD jag tränar (dvs om det är något speciellt fokus eller bara så brett som möjligt). Även om det det tråkigaste beslut jag tagit, så tråkigt att jag får se hur väl det går att följa, så har jag insett att jag måste träna SPECIFIKT mot ett antal brandmannatester. Det Moment 22 jag som arbetslös brandman har hamnat i är att testerna för att bli brandman inte är jämförbara med vad jag tror att man behöver och kommer dra mest nytta av som brandman. Eller ja, när jag tänker efter är det inte direkt ett Moment 22. Jag måste ju först klara testerna och få ett jobb innan det andra spelar någon roll.

För testerna behöver man helt enkelt inte vara så stark, de enda gångerna som maxstyrka mäts är i vissa av RIM-testerna som inte har något med att söka jobb att göra. Det beror så klart på var man ligger på skalan, men jag och många som är betydligt svagare än vad jag är, behöver INTE bli starkare för att klara av testerna på en hög nivå. Däremot så behöver man vara uthållig inom spannet 10-15 min, antingen i form av löpning eller arbetsrelaterad bana, samt ha specifik uthållighet / mjölksyratålighet i vader, grepp och även andra områden som tex axlar (beror på test). Specifika discipliner man behöver bli bra på (om man redan har fixat det här med vattenpsyke, höjdrädsla, klaustrofobi mm) är främst löpning (ca 3 k) och simning (ca 200 m). Sen så ska man bli så bra bra och säker på dessa områden att man kan göra dem tätt inpå eller i olika kombinationer (det förekommer).

Det RIM-test som förutom 3 km löpning även är relevant för jobbtester som brandman.

Alla andra roliga egenskaper och övningar som jag blivit bättre på kommer behöva lämna plats åt att bli bättre på att springa och simma. Det vore väldigt roligt om jag hittar en bra kombination där jag åtminstone inte blir sämre i allt det jag ökat och blivit bättre på den senaste tiden, samtidigt som jag blir REJÄLT mycket bättre på 3km löpning, 200 m simning + livräddning i vatten samt fixa ländryggs-problemet. Håller på med en lista över prioriteringsområden, men var fokus måste ligga är uppenbart.

Som avslutning får jag meddela att nästa CrossFit-tävling är 18/12 hos CrossFit Örebro och därefter OPTs 16/1, får se om jag eller någon annan från CF Ua kan vara med men bara för att man tränar inför det okända datumet så behöver man inte strunta i att tävla vid andra tillfällen 😉