Patrick Makau satte i helgen nytt världsrekord under Berlins maraton. Han putsade Haile Gebreselassies 3 år gamla rekord (satt på samma bana) med 21 sekunder när han sprang över mållinjen efter 2:03:38. Häpnadsväckande snabbt, och när man hämtat sig från det faktum att dom här killarna springer 400m på ungefär 1:10, om och om igen i strax mer än 2 timmar, kan man börja titta på hur olika strategier för rekordsättande kan se ut. Faktum är att just Makaus och Gebreselassies rekord är riktigt bra exempel på två helt skiljda strategier.

Grafen nedan jämför de båda löpfantomernas 5km splittar – den gröna är Makau och den röda är Gebreselassie – för deras respektive rekordlopp (Makaus 2011 och Gebreselassies 2008). Under varje markör står den kumulativa tidsskillnaden dem emellan, i sekunder. Längst upp står tiderna för varje split/löpare, med skillnaden dem emellan utritad under.

Makaus rekord är ett tydligt rekord som är satt mellan 10 och 35 km, medan Gebreselassies rekord främst grundlades under hans sista 20 km. Han springer snabbare och snabbare varje split efter 25 km, och avslutar med sträckans snabbaste 5km. Makau åandrasidan ser till att sätta sig i en bra position (i förhållande till rekordet) fram tills halvvägs, följer upp med ett ryck mellan 25 och 30km för att sedan försöka hålla i (inte tappa för mycket) tills slutet. Hans sista 5km står för ett dramatiskt tapp i tempo, och han ligger sannolikt ganska nära kollaps, men håller ihop och klarar av att sätta nytt rekord trots att han på den sträckan springer 30 sekunder långsammare än Gebreselassies lopp.

Två exempel alltså där man å ena sidan kan försöka se hur loppet utvecklar sig, och sen om man har krafter kvar öka när rätt tillfälle dyker upp, och åandrasidan att försöka skaffa sig en “buffert” i tid gentemot ett rekord, och sedan helt enkelt försöka hålla i denna så gott det går. Man kan se flera för och nackdelar med båda strategierna, men vilken som fungerar bäst kommer nog att anpassas till varje enskild atlet – till exempel kommer “buffert”-strategin alltsomoftast att leda till att man får dra försöket själv, emedan strategin att öka efter hand antagligen kan ge andra atleter chansen att hänga på så länge som möjligt, och därmed dela bördan med farthållning och fält-dragning. Åandrasidan, kan det nog så ofta vara bra att sätta sig i en position av att vara beredd att offra mycket tidigt, innan man börjar lida för mycket, för att sen vara “tvungen” att stå ut.

Det här är inte alls något som är specifikt för just distanslöpning, utan är precis lika applicerbart på såväl korta löpningar som andra idrottsgrenar och prestationer. Så vad har ni för strategi? Har ni provat flera olika? Vilken fungerade bäst, och varför tror ni att just den strategin passar just er?