Ja, ungefär så här kändes det när man fick reda på vad kirurgen tyckte om mina försök att smyga igång träningen. Iofs aningen missvisande eftersom jag inte kan power-walka med vänstra armen. Naturligtvis handlar det om att ta på sig både bälte och hängslen för att själva ingreppet ska läka bra den första tiden. “Den första tiden” betyder nu 8 veckor, 3 veckor till alltså. Har hört om kortare tid vid tidigare samtal men det här handlar så klart om att hålla mig tillbaka. Som vanligt har man olika syn på vad man vill åstadkomma med träningen och till vilket syfte. Allt är relativt, svårt att beskriva det jag tycker är lätt, men jag kan inte säga att jag har mer erfarenhet av att operera pectoralis major eller om följande konvalescens-period. Klart man hade varit lite mindre stressad över träningen med ett fast jobb att komma tillbaka till och samtidigt vore det katastrofalt om något skulle gå snett just nu. Vänta eller skynda på, pest eller kolera i min situation.

T.v.: Kirurgen. T.h.: Björn

Visst har det gått framåt på området de senaste åren och det är anledningen till att jag gjort passiv rörlighetsträning från dag 1 till skillnad mot att inledningsvis vänta med det ett par veckor. Tack vare det konstaterade sjukgymnasten igår full rörlighet (jämfört med friska armen) med lite eller ingen värk om jag utför rörelserna passivt och inom allt större ROM om jag gör rörelserna aktivt. Snabbare kan det dock gå så klart. Att balansera på en tråd, som alla proffsatleter gör, vore så klart inte smart i min situation. Det har jag inte heller gjort, snarare gått på en bred trottoar, men tydligen ska jag utöka till en avspärrad tvåfilig väg. Nej, jag är ingen John Cena som kan komma tillbaka och brottas inom halvåret med en miljonlön, men personligen upplever jag dock att promenera runt en hel dag utan slynga anstränger området för ingreppet mer än att göra några benböj med armen intryckt mot kroppen med en förstärkt mitella. Återkommer om ett par veckor.