Märkligt nog så började foten kännas mycket bättre halvvägs genom dagen och jag kunde ge semi-normalt igen. Inte helt ovanligt för mig efter stukningar – när man väl börjar slappna av så fungerar allt så mycket bättre. Min två personliga distans-naprapater Jami Tikkanen och David är båda lite imponerade över att jag lyckats stuka insidan av foten. Tydligen ganska ovanligt. Dessutom kan det tydligen gå ganska illa när man viker upp framdelen av foten som jag gjorde i träffen. Har nog haft tur igen, fast det kanske är att bagatellisera för tidigt?

Bestämde mig för att jag skulle träna när jag kom hem efter jobbet, och så fick det bli. Första delen fick man välja själv att träna på något relaterat till handstående armhävning. Då projekt handstående fortskrider lite då och då på dagarna (ja, jag är ensam på kontoret just nu) så kändes ökat ROM som en vettigare väg att gå än uthållighet, när man nu fick bestämma själv.

HSPU träning – E-ROM fokus – 15cm, 20cm, 25cm, 30cm (PR-ish), 32cm (PR), 36cm (PR)

5 ronder för total arbetstid av 25 obrutna wall balls (körde 25 thrusters@20kg), 20 hang power clean@47,5kg och 15 (höga) kettlebell swings@32kg. Vila exakt 2:30 mellan ronderna: 14:26 total (1:55, 2:16, 2:51, 3:23, 4:02)

Valde en annan väg en den vanliga för handståendet genom att köra på stolar och ta bort höjd från en stapel böcker. Beslutet togs med hjälp av en lat kropp som inte orkade släpa fram vikter för sidohöjande. Visade sig vara svårare än jag trodde att ens komma upp på stolarna.

Har sen förra sommaren haft Luddes handståendevideo ”Jag trodde huvet skulle sprängas” (!) som en av mina absoluta favorit-bloggosfär-videos, och den är fortfarande så jäkla sjukt bra. Tar såklart chansen att sprida den igen!

Nu fick jag ju chansen att känna lite lite samma sak, men jag är såklart inte lika lockig, snygg och stark som Ludde. Men jag har åandrasidan lite klipp-skills. Där slår jag nog den gamla avlagda dansaren/styrkelyftaren/tyngdlyftaren/golfaren på fingrarna iallafall.

Inga sprängda huven. Än iallafall. Sen kom metconen. Redan första varvet var riktigt tufft, och jag kände på pumpen innan andra varvet, att det här skulle inte bli nån promenad i parken. Resten är en röra av ångest, smärta och hemskhet och jag är ärligt talat glad att jag ens klarade mig igenom. Skakade i gott och väl en timme efter, och det här var en av mina topp-5 värsta WODs nånsin. Samma känsla som ”barbara”, så ni kan relatera. Nyttigt sånt här ibland, men förstår verkligen inte hur jag ska kunna träna imorrn?

Blev tröstätande med groteska mängder paleo-pankaka med grädde & bär för att må bättre. Och öl. Det hjälpte lite iallafall.