Sista passet på mitt 9 veckorsprogram idag! Hade väl egentligen tänkt ta det imorgon (mest på grund av det dåliga passet igår), men rastlösheten blev för stor framåt eftermiddagen. Vi har barnfritt några dar, då kidsen är hos sin farmor i storstan, och efter att ha lämnat dom där fanns ju en ocean av tid att slå ihjäl.

Hade inga större förhoppningar dock, utan ville nog mest beta av passet. Funderade också på att skippa ryckdelen och lägga in böj istället, då det borde testas med tanke på mina mål. Men jag tänkte att jag känner lite på stången med ryck, som uppvärmning om inte annat.

Max snatch: 50kg, 60kg, 70kg, 75kg (f), 75kg (PR!), 77.5kg (f)
Max clean&jerk: 70kg, 80kg, 90kg, 100kg, 102.5kg (f), 100kg (f)
Max back squat: 100kg, 110kg, 120kg, 135kg (PR), 140kg (f)

AMRAP pushups: 45
AMRAP knees-to-elbows: 31

Jobbade mig snabbt och lätt upp till att sätta 70kg (som vanligt numera), och efter ett misslyckat försök på kroppsviktsrycket så kände jag mig ändå stark inför nästa försök och – där satt den! Kroppsviktsrycket! Inte det vackraste rycket i historien, men det skiter jag fullständigt i.

vag75kg

Var sen lite trött i kroppen när det var dags för stöten, men satte ändå 100kg. Efter ett misslyckat försök försökte jag kickstarta kroppen med att gå ner till 100 igen, men när jag missade även det denna gång så la jag av. Ganska nöjd ändå, men vafan, lika bra att prova böjen också!

backsquat

Trots att jag började bli trött (varmt och jag är sjukt outhållig när jag börjar leka med maxvikter), kändes det väldigt bra och 135 satt ganska lätt. Missade sen 140, och packade bort vikterna med en gnagande känsla av att jag missade lyftet mest för att jag inte försökte tillräckligt.

Betade sen av AMRAP-parna, där jag landade ungefär som för 9 veckor sen (en mer armhävning). Gjorde KTEs (precis som förra gången) på en roterande trästång hängd i  mina ringar, men jag har inga direkta ursäkter till varför jag släppte taget efter 31 – jag blev lite förvånad själv. Kändes fortfarande ganska bra faktiskt men nån impuls tyckte tydligen annorlunda. Det är för övrigt inte blod på stången, jag har målad hyllor med stången som underlag.

roterandeStang

…så! 9 veckor (fast lite längre i kalendertid) av Dutch Lowys programmering av mig är till ända. Hur gick det då? Och vad händer nu?

Vi har ju pratat en del om att sätta upp mål (mätbara, med en klar tidsram), vilka man sedan etablerar metoder för att nå. När väl tidsramarna löper ut så är det dags för det tredje steget – att utvärdera hur det faktiskt gick. Och varför/varför inte målen nåddes. Denna erfarenhet kan sedan användas vid nästa målsättning och vid nästa metodskapande.

Vi börjar med en utvärdering av mina mål. De jag hade ställt upp var: stöta 100+kg, springa 5km under 20 minuter, knäböja 130+kg samt rycka kroppsvikten. Vi kan konstatera att det är check på stöten (gjort 100kg vid tre tillfällen), check på knäböjen (135kg) samt check på kroppsviktsrycket (75kg).

Löpningen på 5km blev lite ändrad under gången (då programmeringen var utformad för kortare sträckor – en engelsk mil), och därför valde jag att testa det något annorlunda, med en löpning kuperad på 4,8km. Jag valde detta eftersom det är spåret precis bredvid mig och jag hade tidigare tider (och kommer att ha framtida tider) på just den sträckan. Rätt eller fel? Vet inte – jag kanske helt enkelt skulle ha ändrat målet ännu mer, och låtit det bli ett test av 1,6km istället? Nåväl: jag satte ett ganska stort PR på den testade sträckan, och jag är benägen att säga att jag uppnådde mitt mål åtminstone till den del att jag blev snabbare på ~5km löpning.

Kan dock notera att jag hade hoppats att ta ytterligare några kilon i stöt (hoppades på 105) samt några kilon till i böjen (ville helst ha 140). Dessutom hade jag ett “inofficiellt” mål av att ta 120kg i front squat, och det är jag inte ens nära. Men på det stora hela: jag infriade mina mål.

Antagligen är inte det den stora vinsten ens, utan jag känner framförallt att jag flyttat fram gränsen för vad jag är komfortabel med, typ “kan ta vilken dag i veckan och med vilken form som helst”, långt i mina valda övningar. Det känns mycket bra.

Andra lärdomar jag har av den här tiden: jag känner att det här skulle jag kunna göra i princip hur länge som helst. Volymen har varit precis så hög att jag ökat på de flesta parametrar, och känts precis lagom för mig. Dutch har arbetat efter devisen “gör bara så mycket som krävs”, och det har verkligen märkts – träningstiden har varit lägre än under OPTs styre, och det har varit mycket bra med en sådan period som avlastning. Svårt att argumentera emot metoderna när jag dels nått målen och dels haft ganska kul på vägen.

Förmågan att tolerera volym har dock definitivt gått ner, iochmed att träningsdosen minskat. Jag återkommer gärna till att träna såhär, men jag känner ändå att något saknas – delaktigheten jag kände med “big dawgs”, gruppen som lider och sliter för OPT. Det är alltså det som händer nu: att återgå till kolgruvan och återigen vara en small puppy i en grupp av big dawgs. Jag har en del tankar runt mål även för detta, och tidsperioden blir till att börja med tills efter “Fit as fuck”, tävlingen jag i ett svagt ögonblick anmälde mig till.

Mot Oktober tillsammans med OPT alltså. Den resan börjar redan imorgon. Tillbaks ner i kolgruvan.

Förresten: min telefon har lagt av helt, så vill ni mig nåt skicka ett mail eller ring Linda.