WO:

3 Ronder av:

• 10 x 55 kg thruster
• 70 meters löpning
• 2 minuter ”90%” rodd
• 70 meters löpning
• 2 minuters vila

(ingen vila till del 2)

3 Ronder av:

• 10x 65 kg frontsquat
• 70 meters löpning
• 90 sekunder max-intensitet på steppmaskin
• 70 meters ”löpning”
• 2 minuters vila

(ingen vila till nästa del)

På tid, 21-15-9 av:

• Pullups
• Burpees

Ja jisses. Vad kan jag säga? Här är resultaten iaf:

Del 1: Alla thrusters obrutna. Rodden blev 614 meter första varvet, 606 meter andra och 574 meter tredje varvet. Det stog att man skulle köra 90%… normalt sett så ror jag i 110%, och 90% av 110% är ju 99%… så det blev rätt bra tempo. Fick ganska många fina blickar när jag avslutar det tredje varvet rodd med ett brölande ”RHAAAAAAAAAAAAARGH” följt av att jag faller av roddmaskinen, sliter ut fötterna ur banden, ställer mig upp och stapplandes börjar kuta bort mot styrkerummet. Avståndet mellan gymmets roddmaskin och där jag körde med stången är nämligen väldigt stort. Jag räknade inte riktigt avståndet men det var minst 70 meter iallafall.

Jaha, ingen vila skulle det ju vara mellan del 1 och två (förutom de 2 avslutande minuternas vila på rond 3 av del 1) så det blev bara upp med vikter på stången och börja front-squats. Eftersom mina vader inte pallar att göra sådär många höga knän så kutade jag till en steppmaskin och körde högt tempo istället. Frontsquatsen var alla obrutna, gick hyffsat lätt faktiskt. Däremot steppmaskinen? Det var mycket värre än jag någonsin kunnat tänka mig. Körde 110 steg / minut på första två ronderna men när jag knappt kunde gå efter andra varvet så sänkte jag mig till 90 steg / minut på tredje varvet. Att ta sig tillbaka till skivstången var ett intressant försök till löpning. Jag tog 3-4 snabba steg följt av att stanna upp för att allting bara snurrade.

Med sladdriga spaghettiben så påbörjade jag bodyweight fran med en inställning på att nå sub-6. Jag insåg att det nog inte skulle vara så troligt då jag inte ens kunde göra 2 pullups i rad då mina händer var så trasiga sen tidigare att jag inte kunde hålla emot mig på vägen ner. Mina compeedplåster låg i väskan på jobbet (jobbade hemma idag, TACK SJ! Grr…) så jag fick ta lite skavsårstejp som tydligen inte räckte alls. Jag splittade samtliga pullups i ettor. Burpee’sarna var alla obrutna, tempot var nog däremot inte så imponerande. När jag kom in i andra ronden så började jag upptäcka någonting. Jag tappade allt hum om tid och rum. När jag kämpade mig igenom återstående del av wod’en så visste jag faktiskt inte om det var 2 minuter som hade passerat, eller 30. Utöver detta så blev det fantastiskt intressant att se huruvida det ens var möjligt att bara ”göra en till” av det jag höll på med. I och för sig så kanske jag bröt burpee’s eller pullupsen men isånafall så fattade jag inte det. Det blev inte längre intressant det där med tid, utan det enda jag ville se var om det skulle gå att bara göra en till grejj. Jag kanske gjorde på tok för många, eller för få av någonting… det har jag faktiskt ingen aning om. I princip allt ljud försvann, min egen andning och fötterna som träffade golvet på uppåthoppen av burpee’sarna var det enda ljudet som jag kunde urskilja. Sen var det en sak till. Allting gjorde ont. Dock så visste jag att den enda vägen ut genom smärtan, var genom att göra färdigt. Jag har pressat mig hårt förut, men aldrig på den här nivån. Det känns lite som en uppenbarelse, och jag låter säkert riktigt dramatisk men det skiter jag faktiskt i. Min tid? Värdelös. 8:35 var den när jag stoppade klockan. Jag trodde inte att det var sant. Jag hade nog iofs inte acceptera någon tid alls vid det känslomässiga läget som jag var i just då.

Jag måste bara referera till (sorry Martin och Björn) Gym Jones. Deras skola säger ”salvation through suffering” och just det citatet kan jag verkligen hålla med om, och förstå nu. Även om min tid var skit så är jag enormt nöjd över dagens workout. Jag gav järnet. Jag gav allt. Att jag sen hade en kass tid på det sista beror nog på att det var slutet på en ca 40 minuter lång intensivträning.